*

Jag finner mig själv i någon surrealistisk kris som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag känner mig lite som landskapet, täckt i ett vitt töcken, svårt att se konturerna. Det är lite så jag känner mig just nu. Inte identitetskris direkt men undrar vart i helvete jag är på väg. Allt är så förbannat ludigt och diffust. Har försökt och leva för nuet, gjort sånt som har fallit mig in. Samtidigt har jag ju dock satt upp mål och blickat framåt, för någonstans har jag insett att leva för stunden är ja, bra för stunden, men i det långa perspektivet?

Jag längtar till snön smälter, även om snön är välkommen, jag längtar till sommaren och festival. Till sommaren då jag inte har någon aning om vad som egentligen kommer att ske. Blir väl Norge och jobba, eller åka utomlands, eller båda. Sen ska det bli höst och då hoppas jag jag sitter någonstans i Göteborg, böjd över en bok och ger mig fan på att det är nuet som gäller för att framtiden ska bli någorlunda sådär som man har föreställt sig. Men också att jag ska ta vara på festen och allt det roliga. Göteborg senariot kräver ju dock att jag höjer mitt högskoleprov med 0.2 (så man slipper reservplats eller precis komma in). Och det är ju i vår och jag måste träna... Men innan det kommer väl körkortet bli taget. Det är mycket nu. Mycket och lite. 


Svammel.