*

I fjällen började jag skriva en psykosbok(dagbok) och nu börjar jag fundera på varför jag inte skriver ut det på bloggen. Ja, det jag skriver i den får mig att framstå som en person med brister, fel, att jag inte alltid är helt PK. Varför är det så svårt att visa sina svagheter? Om alla vågade visa lite mer av sig själva tror jag att vi kunde minska varandras ångest, tillsammans.

När man träffar folk i det offentliga rummet verkar alla alltid så jäkla glada, perfekta, bekymmerslösa. Men det är vi inte! Jag är det inte iaf. Även om jag kanske framstår som det när man träffar mig på stan. Men ni ser mig inte när jag vaknar upp bakfull och förjävlig en söndagsmorgon, när man bakfylleskiter, när man grinar till en b-film, skickar iväg ett bootycall sms, när man bestämmer sig för att käka maten man har lagat fast den smakar k*k, när mensmagen är svullen och man bara vill dra täcket över huvudet.

Så jag har bestämt mig. Jag tänker börja vara mera ärlig. Allt tänker jag inte dela med mig av (man behöver integritet till en viss del) men jag tänker dela med mig mera av mina "svaga", mänskliga, tramsiga, omogna sidor. Det kanske hjälper någon... eller ingen.